Ja våran lilla kullerbytta skrämde oss nått rejält. Kan ju börja från början:
Onsdag morgon 25/6 vaknar jag, går på toaletten och upptäcker blod när jag torkar mig. Det är tillräckligt för att hela toapaprpet blir rött men blir itne så mycket i trosorna under förmiddagen bara en liten fläck. Vet att det är väldigt vanligt med småblödningar, speciellt i början av graviditeten men har haft ont i magen både på natten och under förmiddagen så jag blir ändå lite orolig.
Det fortsätter komma mer under hela dagen, jag ringer till MVC som säger att de inte kan göra någonting alls och avslutar med "Vi får se om vi ses nå mer då"
Känner att jag inte fick det minsta stöd på MVC, ingen förklaring, ingen hjälp ingenting och hon fick mig snarare MER orolig, jag hade velat att hon förklarat hur vanligt det var med blödningar och kanske berättat om olika saker som kan blöda utan att de är farligt för fostret. Allt sådan som sköterskan senare på gyn sa.
På kvällen har blödningen minskat och mitt hopp återkom. När jag la mig så var det bara en rosa flytning, pustade ut men under natten får jag jätteont som hugg i ena sidan och under förmiddagen ahr jag molvärk men fortfarande bara flytningar inget mera blod så jag känner mig mera hoppfull. Jag ringer Gyn i Bollnäs direkt på morgonen och hon blir orolig just eftersom jag har ont och hon ska rådfråga hudiksvall som är närmaste gynakut. Mitt på dagen upptäcker jag att jag börjat blöda igen, denna gången ännu mera och jag känner hur hoppet släcktes igen. Gynsköterskan hör inte av sig nå mera men fram på eftermiddagen (16:15) så ringer jag sjukvårdsrådgivningen å pratar med dem å vi kommer överens om att jag ska åka upp till hudiik och hon förbereder hudik på att vi är på väg.
Det drar ut på tiden men vid sjutiden på kvällen är vi framme i hudik och får komma in. Där har folk suttit och väntat i väntrummet i timmar!!! på grund av nån bilolycka, det är folk överallt och i gynrummet ligger en äldre herre och vilar och hans oroliga anhöriga är där inne åxå. Fick så dåligt samvete när de sa åt honom att han var tvungen å flytta på sig igen. Han trilskas men då hotar sköterskan honom med att han annars från prova gynstolen så då följer han fogligt med till nästa rum.
Sköterskan pratar en massa med mig, lugnar mig och förklarar olika scenarion och berättar att 50% av alla som kommer in till dem med blödningar går därifrån med ett positivt besked så då kände vi verkligen hoppet igen. När vi kom in hade vi nog tanken att det var mindre än 10% chans att kullerbyttan levde men nu hade vi 50% så då kändes det bättre. Både fredrik och jag skakade å frös och förklaringen fick vi när de tog mitt blodtryck som då låg på 137/87 och som för en vecka sedan låg på 99/63, oron hade skutit iväg mitt blodtryck i taket och förmodligen Fredriks lika mycket åxå.
Efter en stund kommer en helt underbar gynläkare vid namn Karin in i rummet och jag känner mig genast avslappnad och bättre till mods, hoppar gladeligen upp i gynstolen för nu skulle jag äntligen få veta hur det stod till med min lilla kullerbytta. Hon skickar upp mig med gynstol nästan ända upp i taket så¨jag blir lite höjdrädd :-) och sen kollar hon vart blödningen kom ifrån, den har då avtagit upptäcker hon och den kommer mest troligt från livmodertappen.
Sen gör hon ett VUL (vaginalt ultraljud), hon har skärmen vriden mot sig men jag spänner upp huvudet å lyckas se två små ben å två små armar som vevar runt som galna och hur bebisen verkligen simmar runt där inne, gynläkaren bara skrattar eftersom bebisen trots sin storlek for runt och grejade och man såg att den levde långt innan hon hade hittat hjärtat. Sen såg vi hjärtat, ett litet pickande som gjorde oss så glada. Jag frågade"kan vi få nått kort på den?" "Ja men självklart det är ju det allra bästa, så har ni till bebisalbumet sen :-D " man skulle kunna tro att hon kännerm ig å vet att jag scrappar ;-)
Ett så underbart besked och en så avslappnande läkare å perfkt sköterska så vi var verkligen som på små moln när vi åkte därifrån. Å nu kanske ni vill se min lilla kullerbytta? Om någon har serr Vänneravsnittet där Rachel gjort VUL å inte hittar sin bebis på bilderna så kanske ni förstår lite när ni ser detta, inte så lätt å se vad som rä vad utan förklaring ;-)
Här är bebisen framifrån, det är ansiktet längst ner till vänster, sen magen och den vita pricken bredvid huvudet till höger är en hand:
Från sidan det vitaste högst upp häråt är ryggraden, huvudet är nederst och sen ser man en vit prick som är en hand och en som är ett ben. Om ni tittar på bebisen på räknaren i stapeln till höger så ser ni att de är samma form med lite av en svans kvar :-)
Här är den vitaste fläcken kroppen, sen är det armarna som är nedanför den och det fläcken som är lite svagare är huvudet:
Tack för allt stöd de senaste dagarna!!!
kramar///Hanna
Onsdag morgon 25/6 vaknar jag, går på toaletten och upptäcker blod när jag torkar mig. Det är tillräckligt för att hela toapaprpet blir rött men blir itne så mycket i trosorna under förmiddagen bara en liten fläck. Vet att det är väldigt vanligt med småblödningar, speciellt i början av graviditeten men har haft ont i magen både på natten och under förmiddagen så jag blir ändå lite orolig.
Det fortsätter komma mer under hela dagen, jag ringer till MVC som säger att de inte kan göra någonting alls och avslutar med "Vi får se om vi ses nå mer då"
Känner att jag inte fick det minsta stöd på MVC, ingen förklaring, ingen hjälp ingenting och hon fick mig snarare MER orolig, jag hade velat att hon förklarat hur vanligt det var med blödningar och kanske berättat om olika saker som kan blöda utan att de är farligt för fostret. Allt sådan som sköterskan senare på gyn sa.
På kvällen har blödningen minskat och mitt hopp återkom. När jag la mig så var det bara en rosa flytning, pustade ut men under natten får jag jätteont som hugg i ena sidan och under förmiddagen ahr jag molvärk men fortfarande bara flytningar inget mera blod så jag känner mig mera hoppfull. Jag ringer Gyn i Bollnäs direkt på morgonen och hon blir orolig just eftersom jag har ont och hon ska rådfråga hudiksvall som är närmaste gynakut. Mitt på dagen upptäcker jag att jag börjat blöda igen, denna gången ännu mera och jag känner hur hoppet släcktes igen. Gynsköterskan hör inte av sig nå mera men fram på eftermiddagen (16:15) så ringer jag sjukvårdsrådgivningen å pratar med dem å vi kommer överens om att jag ska åka upp till hudiik och hon förbereder hudik på att vi är på väg.
Det drar ut på tiden men vid sjutiden på kvällen är vi framme i hudik och får komma in. Där har folk suttit och väntat i väntrummet i timmar!!! på grund av nån bilolycka, det är folk överallt och i gynrummet ligger en äldre herre och vilar och hans oroliga anhöriga är där inne åxå. Fick så dåligt samvete när de sa åt honom att han var tvungen å flytta på sig igen. Han trilskas men då hotar sköterskan honom med att han annars från prova gynstolen så då följer han fogligt med till nästa rum.
Sköterskan pratar en massa med mig, lugnar mig och förklarar olika scenarion och berättar att 50% av alla som kommer in till dem med blödningar går därifrån med ett positivt besked så då kände vi verkligen hoppet igen. När vi kom in hade vi nog tanken att det var mindre än 10% chans att kullerbyttan levde men nu hade vi 50% så då kändes det bättre. Både fredrik och jag skakade å frös och förklaringen fick vi när de tog mitt blodtryck som då låg på 137/87 och som för en vecka sedan låg på 99/63, oron hade skutit iväg mitt blodtryck i taket och förmodligen Fredriks lika mycket åxå.
Efter en stund kommer en helt underbar gynläkare vid namn Karin in i rummet och jag känner mig genast avslappnad och bättre till mods, hoppar gladeligen upp i gynstolen för nu skulle jag äntligen få veta hur det stod till med min lilla kullerbytta. Hon skickar upp mig med gynstol nästan ända upp i taket så¨jag blir lite höjdrädd :-) och sen kollar hon vart blödningen kom ifrån, den har då avtagit upptäcker hon och den kommer mest troligt från livmodertappen.
Sen gör hon ett VUL (vaginalt ultraljud), hon har skärmen vriden mot sig men jag spänner upp huvudet å lyckas se två små ben å två små armar som vevar runt som galna och hur bebisen verkligen simmar runt där inne, gynläkaren bara skrattar eftersom bebisen trots sin storlek for runt och grejade och man såg att den levde långt innan hon hade hittat hjärtat. Sen såg vi hjärtat, ett litet pickande som gjorde oss så glada. Jag frågade"kan vi få nått kort på den?" "Ja men självklart det är ju det allra bästa, så har ni till bebisalbumet sen :-D " man skulle kunna tro att hon kännerm ig å vet att jag scrappar ;-)
Ett så underbart besked och en så avslappnande läkare å perfkt sköterska så vi var verkligen som på små moln när vi åkte därifrån. Å nu kanske ni vill se min lilla kullerbytta? Om någon har serr Vänneravsnittet där Rachel gjort VUL å inte hittar sin bebis på bilderna så kanske ni förstår lite när ni ser detta, inte så lätt å se vad som rä vad utan förklaring ;-)
Här är bebisen framifrån, det är ansiktet längst ner till vänster, sen magen och den vita pricken bredvid huvudet till höger är en hand:
Från sidan det vitaste högst upp häråt är ryggraden, huvudet är nederst och sen ser man en vit prick som är en hand och en som är ett ben. Om ni tittar på bebisen på räknaren i stapeln till höger så ser ni att de är samma form med lite av en svans kvar :-)
Här är den vitaste fläcken kroppen, sen är det armarna som är nedanför den och det fläcken som är lite svagare är huvudet:
Tack för allt stöd de senaste dagarna!!!
kramar///Hanna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar