In i det längsta har jag gjort allt för att hålla hoppet vid liv, hoppet om att du var vid liv men måste jag erkänna att inte ens jag kan ha nått hopp kvar. Det är så ofattbart och overkligt så jag kan inte sätta ord på exakt hur jag känner inombords. Har man rätt att sörja någon som man inte träffat på 7år?
Känns som en bit av mina egna minnen har dött, en bit av min barndom försvann i samma sekund som hoppet försvann att någonsin få se dig i livet igen.
Svamlar och vet inte vad jag gör här i bloggen egentligen, terapi att skriva kanske
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar