Att blogga har slutat vara så stort, åtminstone för mig och man skriver istället inlägg på Facebook eller dyl. Idag kände jag att jag behöver en ventil jag behöver få ut allt jag känner och tänker någonstans utan att det är på Facebook där det kopplas ihop med mitt jobb eller mina anhöriga. Tänker då att min blogg följs förmodligen inte av någon längre, det blir en dagbok där det skrivs men ingen behöver läsa det.
Hela jag är som ett tomt skal, det är ett leende utåt och inuti finns bara så mycket smärta och så mycket tankar och ingen jag vill lasta det på.
För 8 månader sen så dog min pappa, ingen sjukdom, ingen hjärtinfarkt, ingen egentlig förklaring, han ramlade ihop på golvet och var död direkt utan att läkaren kan förklara vad som egentligen hänt, ibland ångrar jag att jag inte sa att jag ville ha en obduktion, det var vårat val då de inte kunde fastställa dödsorsaken, då kände jag bara att pappa aldrig velat lega instängd eller bli uppskuren, jag ville att han inte skulle behöva ligga trångt och klaustrofobiskt längre än nödvändigt då det var hans största fobi. Han fick panik av att åka hiss, hade svårt för flygplan eller andra trånga utrymmen, så bara tanken på att han låg i kistan på begravningen fick mig att vilja skrika rakt ut flera gånger! Han behövde vara fri, fri i skog och mark, fri att springa och leta kontroller eller bara fri att sitta ute en stund, ta en promenad, springa, åka skidor, cykla, inte ligga instängd.
Ingen vet, ingen berättar jag för, hur jag gråter hela tiden när ingen ser, hur min klippa från den dag jag föddes nu inte finns mer, han ringer aldrig igen, han som ringde hela tiden så att jag ibland blev irriterad. Varför blev jag det? Varför uppskattade jag inte varje gång att han brydde sig så mycket, att han fanns där. ”Jag har inte pratat med dig på en hel vecka så jag var tvungen att ringa” sa han. En vecka var lång tid mellan oss, han ringde hela tiden, han ringde när jag var på jobbet, han ringde när jag var hemma, han talade in röstmeddelanden om jag inte svarade och inledde då alltid med en fnissning för han tyckte mitt mobilsvar var så knasigt. Samma mobilsvar i flera år och samma reaktion från pappa varje gång. Snälla bara ring igen, ring och fnissa åt mitt mobilsvar! 8 månader utan att du ringt när jag i 36 år aldrig gick mer än en vecka utan att få prata med dig. Det gör så ont det gör så ont jag vill inte att det här ska vara sanningen, det ska inte vara så här. Jag har ju sen jag var ganska liten hotat med den dagen jag skulle lägga in dig på ett hem, jag skulle ju få göra det! Du lovade mig att om du blev som farmor så skulle jag direkt få lägga in dig å du skulle inte bråka om det! Jag vill ju få ha dig på ett hem, jag vill ju att dina barnbarn ska få ha den där gamla gaggiga morfarn som man måste hälsa på.
Du fattas mig så det känns som jag aldrig blir hel igen.
